Om mig och hundarna

Hundar har funnits omkring mig så länge jag kan minnas.

Jag var sju år när familjen skaffade vår första borderterrier, och sedan dess har kärleken till rasen bara vuxit.

Min egen första borderterrier kom 1998, och 2005 startade jag min kennel.

Många hundar och år senare har jag bland annat fått fram fyra svenska viltspårchampions, och rasen betyder lika mycket för mig i dag som då.

I dag är det tre underbara borderterrier tjejer som fyller dagarna.

Yngst är Joy, både polsk och dansk utställningschampion och dessutom viltspårchampion, med en helt egen förmåga att slå om till full allvar så fort det är tävling.

Zafir, min första blue and tan, är en härlig kompis som älskar agility, viltspår, inomhussök och rallylydnad.

Smilla är med på allt man hittar på – vi tävlar i rallylydnad och nosework, tränar inomhussök och jagar drömmen om ett viltspårchampionat.

När Joy flyttade in markerade Smilla först vem som bestämde i flocken – men efter ungefär ett dygn hade hon bestämt sig, jag hade tagit hem en alldeles för bra lekkamrat. Sedan dess är de oskiljaktiga.

För mig är träningen och tävlingarna ett av de bästa sätten att koppla av från. Agilityn har dessutom varit ren terapi under tyngre perioder, när jag saknat dem som lämnat mig genom åren.

Det är stunderna då jag kan släppa allt – hundarna bryr sig inte om mitt röstläge, och de jobbiga känslorna bara rinner av.

En av dem som format mig mest var borderterriern Simba.

Det var egentligen inte vi som valde henne – hon valde oss, genom att somna på våra ben första gången vi träffades, bara tre veckor gammal.

Hon älskade att visa upp sig på utställning högt upp i åren, och tillsammans tränade vi rallylydnad, agility och nosework.

Hon hade sådan stenkoll på våra träningsdagar att hon inte trodde mig de gånger träningen blev inställd – jag fick köra några skyltar rallylydnad hemma i vardagsrummet bara för att övertyga henne om att vi faktiskt fick stanna inne den dagen.

Genom alla år och allt vi gjorde tillsammans blev hon mer än en hund – hon blev min ständiga kompanjon, både på tävlingsbanan och i vardagen.

Simba är inte med oss längre. Men hon finns alltid med mig, på sitt sätt....